att himla

Mörkret höll sakta på att sänka sig över den grå asfalten, basketplanens utslitna vita linjer, de små husen som stod mitt i sandlådorna och allt annat som utgjorde skolgården. På taket av ett av dessa små hus i en sandlåda satt han. På andra sidan asfaltsplanen, mellan de båda lågstadiebyggnaderna, fick han syn på en mockasinbeklädd fot som sakta sattes ner en bit framför en annan. Fötterna försökte gå i en så rak linje de kunde. Två utsträckta armar svajade lugnt fram och tillbaka över dem, som om de frammanade den raka linjen. Hon gick alltid i mockasiner, indianmockasiner. Den enda skillnaden mellan årstiderna var hur många strumpor hon hade på under dem. Nu var hon barfota i dem. Runt handlederna hade hon som vanligt varsin snusnäsduk lindad. Sådär så att de hängde ner och böljade i vinden när hon rörde på armarna. Det tunna, askblonda håret var förpassat bakåt längs med nacken med hjälp av hårnålar och tog slut strax under axlarna. När hon tittade upp och såg runt omkring sig på skolgården fick hon se honom sitta uppflugen på taket av det lilla huset. En liten blå fjäril lämnade uppsluppet hennes axel när hon sprang över asfaltsplanen fram till sandlådan. ”Hej” sa hon mjukt när hon klättrade upp till det lilla taket, skuffade undan honom litet och satte sig bredvid. Han vände upp blicken och såg på henne sådär lugnt som han brukade. Nu var hon i sitt rätta element, nu var hon levande.

”Det är kul att se dig, så otroligt kul. Förlåt att jag dröjt” sa han. Han hade på sig snusnäsduken runt halsen, som alltid på deras promenader. Visst hade han det tänkte hon, men det kändes ändå som ett tecken på att allt var som det skulle. Även om han hade dröjt längre än vad hon trott att han skulle. De satt där tillsammans och tittade ut över skolgården och de gamla växthusen som hörde till blomhandeln som låg granne med skolan. Dit han hade varit förbjuden att gå under rasterna, för det låg utanför gränsen. Deras lillfingrar var precis jämte varandra, böjda på samma sätt över krönet på det lilla husets tak. Sådär satt de säkert en halvtimme. Andades och insöp varandras närvaro. Till slut frågade hon hur han haft det ute i världen. Han pratade om Berlin och en park han hade förälskat sig i där. Där man kunde glömma att man var i en storstad. Sa att han hade tänkt på henne där, önskat att han kunde ta med henne dit. Sen pratade han om sina vänner där. En tysk sociologistudent som rökte på och hade så cool, mysig klädstil och som alltid vann över honom i diskussioner. En thailändsk kille som hade gått runt och sjungit på Somebody That I Used To Know hela tiden och som hade tränat inlines i korridoren. Flickan med långt blont hår och stora blå ögon, hon som varit dansös men nu pluggade till terapeut och hade bulimi, som han blivit förälskad i. Men som skrivit i ett sms att hon bara ville vara vänner. Hur har det varit här frågade han. Hon svarade att det varit en vacker vår, att hon varit glad när snön smälte undan och färgerna sakta kom fram. De som bor i huset nere vid Kärringfisket hade huggit ner några träd nära bäcken, för att bredda sin tomt. Det störde henne sa hon. Så hon hade suttit och stirrat på dem genom fönstret i några kvällar som hämnd. Men hon hade blivit hjärtligt glad när vattnet börjat rinna i bäcken. Hon hade upptäckt hur vackert ladusvalorna flyger, hur de kan glida så lätt över himlen. En gång hade hon fått ögonkontakt med en hjort i hela fem sekunder, det var det längsta hon någonsin fått ögonkontakt med ett djur sa hon. Och så hade hon fastnat för att gå som på en rak linje också, hon visste inte riktigt varför.

”Det känns annorlunda att vara här” sa han. ”Det är inte lika mycket hemma längre. Och varje gång jag kommer tillbaka är det fortfarande likadant. Och det är så långt ifrån världen, människorna som bor här är så långt ifrån världen. Lever sina egna liv, går till sina egna trygga jobb. Det är inte såhär världen ser ut. Världen är Thailand och Ecuador och Kina, inte det här.”

”Det är bara för att du inte kommit på promenad med mig sen du kom tillbaka” sa hon. ”Kom så springer vi berget.” Hon hoppade ner från taket och sprang bort mot andra sidan av mellanstadiebyggnaden, till berget där han och hans klasskompisar hade åkt pulka på vintern och där han och Lisa O skulle ha gift sig i sexårs om inte han hade fegat ur. Han följde efter henne upp till toppen av berget. ”Du har väl med mobilen?” frågade hon honom. Han tog upp den ur fickan. ”Dog days” sa hon. Han tryckte fram Dog days are over med Florence + the machine som började spelas ur mobiletelefonens högtalare. Sida vid sida stod de och lyssnade uppmärksamt på musiken. Där de stod gjordes de snart sällskap av vajande huvuden, stampande hälar, vridande vändande händer och fladdrande fingrar. Dryga två minuter in i låten, när Florence mjuka sång fick ge plats för tunga trummor och ett bergsäkert ”Happiness, a-hit her - like a bullet in the ba-a-a-a-a-a-aaaaack”, så rusade de plötsligt nerför berget, armarna utsträckta och huvudena uppvända mot himlen som i tacksamhet. De rev i vinden lika mycket som vinden rev i dem. Hon kände ett regn av glädje strila genom sin kropp. I hans kropp hindrades detta regn av att han tänkte på att ljudet från mobilen lät burkigt och undrade varför han aldrig hade tänkt på det. När de stod mittemot varandra nere vid mellanstadiebyggnaden frågade hon honom hur det kändes nu. Han sa att det kändes bra men inte riktigt lika bra som det brukade. Kom sa hon då och sprang före honom mot grusgången som gick förbi skolgården. Titta sa hon och pekade upp mot löven som lyste i en gatlyktas gula ljus. Hans ögon fokuserade på dem, hur det varma ljuset fick dem att se onaturliga och på något sätt spöklika ut. Hur de dansade mellan ljus och mörker när vinden rasslade dem.

”De är fortfarande lika vackra” sa han. ”Men det är inte det. Det är som att jag nu ser också vad de inte är. Förut kunde jag helt försvinna in i deras skönhet.” Hon såg lite oförstående på honom. ”Förstår du inte?” Hon skakade sitt huvud. ”Jag kan inte se Igelfors utan att också se världen i bakgrunden. Och då är det här inte lika vackert längre. Verkligheten, som inte är lika vacker, sipprar liksom igenom. Förstår du?” Hon skakade på huvudet. ”Såhär då” han sträckte sig upp och slet av ett löv från sin gren. Hon gjorde en ogillande min. Han höll fram det samtidigt som han sa ”Tänk att varje gång du såg det här, så såg du samtidigt det här.” Med tummen tryckte han hastigt sönder lövet till smådelar. Hon skakade på huvudet och sa ”Nej och jag tycker inte om att förstöra löv. Vi gör något annat.”

”Men jag vill inte göra något annat” sa han. ”Jag vill att du ska förstå.” Hon svarade inte utan vände sig istället om och började snurrande röra sig tillbaka mot mellanstadiebyggnaden. ”Jag vill inte snurra!” skrek han efter henne. ”Du förstår ju inte! Jag kan inte vara kvar här. Det är det jag menar. Jag är inte kvar här. Medan du inte kan vara något annat.”

”Varför är du inte det? Du är ju här nu.” Tjoade hon med huvudet vänt mot himlen.

”Inte lika mycket. Nu är jag på andra ställen också. Om du bara kunde lyssna…”

”Inte nu” sa hon medan hon snurrade runt på stället med utsträckta armar och blicken fortfarande uppåt.

”Men du fattar ju inte!” röt han till. ”Det är inte som att jag nånsin kan ha sex med dig till exempel. Eller plugga på samma universitet. Du kom fram ur skogen och gjorde mig sällskap på mina promenader. När ingen av mina vänner ville upptäcka den värld jag började se här. Och jag är så tacksam för det. Men nu är min värld större än den här byn. Än dig. Tyvärr. Men så är det.” Han kände hur luften han andades ut brände lite längst in i gommen. Hon snurrade fortfarande, men därifrån han stod kunde han se hur tårar började glimma på hennes kinder. Hon stannade upp och sjönk ner och satte sig på knä på asfalten. Blicken nedvänd. Han skred sakta fram till henne och satte sig ned bredvid. Han sa inget utan lyssnade bara på henne medan hon gnydde.

”Jag är avundsjuk på löven” sa hon till slut. ”Vill du veta varför?” Han nickade. ”För att de kan rassla, de kan falla, de kan trampas på, smulas sönder. Men det kan inte jag.” Hon tittade upp, spanande, runtomkring sig ”Du har en massa minnen härifrån. Från den här skolgården, eran tomt, från fotbollsplanerna. Men det enda jag har att minnas är våra promenader. Eller ja, dina promenader.”

”Våra. De har alltid varit våra.” sa han varsamt. Han tittade ner i asfalten, letade efter ett mönster. ”Men du kan dansa”

”Ja” sa hon och ett leende spred sig blygt över hennes ansikte. ”Det var du som lärde mig dansa.”

”Du är den bästa jag någonsin dansat med. Jag vill aldrig sluta dansa med dig. Aldrig. Och det kommer jag aldrig heller göra.”

”Ett löfte” sa hon och sjasade bort tårarna från sin kind med ena handen. ”Vad fint.” Hon tittade upp mot himlen igen. Det gjorde de båda. Stjärnor ute i rymden lät sitt ljus strila ner mot dem. Hon frågade honom hur ofta de skulle ses fortsättningsvis. Han svarade att han inte skulle låta henne vänta lika länge som han gjort den här gången, han bodde ju hos sina föräldrar över sommaren. Men att hon nog var tvungen att vänja sig vid att det blev mer sällan än vad det var förut. Speciellt i höst när han återigen skulle flytta.

”Så den här ensamheten jag fått lära känna” sa hon. ”Den kommer jag få lära känna ännu bättre?”

”Ja” svarade han nickande med blicken mot marken.

”Jag lär hellre känna dig bättre.” sa hon för att det var sanningen. Tystnaden kom åter ett tag. Han funderade på vad som skulle vara det bästa sättet att säga att han fortfarande älskade Igelfors. Och henne. Men att det liksom var annorlunda nu. Ordet komplicerat dök upp i hans huvud och han fastnade där. Hon frågade vad de skulle göra nu, istället för att sitta på marken. Han var fortfarande tyst, önskade att han kunde komma på något att föreslå men kraften till det verkade ligga långt utanför honom. ”Kan inte du snurra mig” sa hon ”så där som vi gjort ibland du vet” Han sa att visste. Tyckte det var skönt att få nåt att göra. Så ställde han sig upp, hjälpte henne upp med handen och kramade om henne så hårt han kunde. Hon lättade sina fötter från marken och han började sakta snurra runt med henne i sin famn. De snurrade runt runt runt och hon höll om honom så nära hon kunde. Med tre fingrar smekte hon långsamt snusnäsduken runt hans hals. Några tårar föll från hennes ögon och i farten från virvlandet flög de svävande ut i luften runt omkring dem. De frös till is i sommarluften för att sedan spräckas som små såpbubblor. Han såg dem spräckas och tänkte på det fina och hemska i att tacka någon för vad den har betytt för en.